Idédebatt Samhällsdebatt

Ingen vågar belysa är hur oerhört farligt solidaritet kan vara

I samtidens Sverige har ordet solidaritet blivit ett gudomlighetens ord. Att vara solidarisk med sina medmänniskor är nästintill synonymt med att vara profet i vår moderna samtid. Vissa politiska rörelser grundar till och med hela sin existens på ordet solidaritet. Den gröna rörelsen är ett sådant exempel. Kärnan i grön ideologi beskrivs ofta som att man vill se ett samhälle med solidaritet gentemot alla världens människor, alla kommande generationer samt gentemot djur, natur och det ekologiska systemet. Det är på många sätt en vacker tanke. Men det ingen tycks våga belysa är hur oerhört farligt solidaritet också kan vara. 

Solidaritet är i grund och botten en uppoffring till förmån för någon eller något som inte har samma privilegierade position som den som gör uppoffringen. När vi ger månadsbidrag till hjälporganisationer som verkar i utvecklingsländer gör vi det för att vi vill offra en del av våran egna gynnsamma kaka till de som inte haft samma förmåner som oss. Så långt tror jag inte att någon, förutom den mest illasinnade nationalisten, ifrågasätter att solidaritet kan fylla ett viktigt syfte. Men samtidigt finns det också ett grundläggande ”vi-och-de-tänk” inbakat i varje solidarisk handling. En uppfattning om att andra människor befinner sig i en svagare position än en själv. I vissa fall finns det kanske fog för den saken, men i andra fall kan solidariska handlingar också grunda sig på högst subjektiva uppfattningar om vem som egentligen är mer svag än den andra. 

Jag hör ofta företrädare från i synnerhet vänsterorienterade partier tala sig varmt om solidaritet med ”en svag grupp” så fort funktionshinderfrågorna kommer upp på den politiska agendan. Den funktionshinderpolitiska debatten idag är helt kidnappad av en kapprustning mellan de politiska partierna i vem som ska ses som mest solidarisk med denna ”svaga grupp”. Ingen vågar ifrågasätta själva uppfattningen som ligger till grund för det påstådda behovet. Är det verkligen så att personer med funktionsnedsättning är en svag grupp i behov av solidaritet? Vad är det som säger att den som har normbrytande funktionalitet är svagare än den som faller inom normens ramar? Är alla som sticker ut från normen svaga bara för att de bryter mot uppfattningen om vad som är ”normalt”?

Ofta tenderar det att bli så att solidaritetsbegreppet snarare används för att sätta stämpeln ”annorlunda” på personer som bryter mot funktionalitetsnormen. Detta i syfte att stärka den egna ingruppens känsla av att vara överlägsen och mäktig, något som flera studier som granskat orsakerna till funkofobi också styrker (se till exempel boken ”Ableism: The Causes and Consequences of Disability Prejudice” av Michelle Nario-Redmond från 2019).  I ett skridande behov av att hitta samhällets outsiders så får personer med funktionsnedsättning gestalta ”de där” som inte är som ”vi starka”. En uppfattning som bland annat manifesteras genom att man upplever ett behov av att vara ett solidarisk med denna påstått ”svaga” grupp. 

På samma sätt finns det omfattande statsvetenskaplig forskning som avslöjat att en stor del av biståndet som världens rikaste länder ger till fattigare länder har visat sig vara ineffektivt och ohållbart i långa loppet. Ibland åstadkommer inte bistånd någon reell förändring alls i utvecklingsländer, utan används mer som symbol för att visa att västvärldens privilegierade minsann också tänker på alla utsatta medborgare i tredje världen lite då och då. Ett fenomen som bland annat utvecklingsforskaren Roger Riddell skrivit om i en mycket intressant bok från 2007.

Motsatsen till solidaritet är således långsiktiga och robusta samhällssystem som åstadkommer nödvändig förändring över tid. Där hamnar alla ivriga solidaritetsförespråkare i en intressant målkonflikt. Vad ska man egentligen välja mellan solidaritet och soliditet? Två likaklingande ord som ibland är varandras motsatser. Solidaritet kan resultera i ineffektiva och endast tillfälliga insatser som ger människor falska förhoppningar, medan solida och hållbara samhällssystem är betydligt mer långsiktiga och åstadkommer verklig effekt i längden. 

Där kan funktionshinderpolitiken återigen tjäna som ett intressant exempel. Satsningar på LSS nämns ibland av vissa politiker som ett exempel på solidaritet. Trots att själva systemet med LSS är uppbyggt på ett sätt som är raka motsatsen till solidaritet. Innan lagstiftningen kom på plats på 1990-talet var personer med funktionsnedsättning ofta tvungna att förlita sig på enskilda individers solidariska förmåga för att få den hjälpen man behövde. Om dessa individer helt plötsligt slutade vara solidariska eller om de blev sjuka, dog eller på annat sätt försvann, då försvann också hjälpen man behövde. LSS fungerar som motsatsen till detta och är ett utmärkt exempel på när solidaritet ersätts av professionella och hållbara samhällssystem med ekonomiska incitament som stabil grund för syftet. Tack vare att solidaritet ersatts av professionella strukturer kan nu personer med funktionsnedsättning arbeta, studera och vara delaktiga i samhället i mycket högre utsträckning än på den tiden då man fick förlita sig på enskilda individers goda gärning för dagen. Därför är det synnerligen märkligt att så många politiker talar om satsningar på LSS i termer av solidaritet.

Exemplen med symbolisk funktionshinderpolitik och ineffektiv biståndspolitik symboliserar tydligt vad som är problemet med en politik som grundar sig på solidaritet. Fyller den verkligen ett behov hos utsatta människor? Eller används solidariteten mest som ett förstärkande av den egoistiska känslan av att gruppen man tillhör har det bättre än andra grupper? För en sak ska man komma ihåg: det stora problemet med att sätta stämpeln svag på vissa grupper, det är inte svaghetsbegreppet i sig. Det stora problemet är att man i samma sekund som man tar ordet svag i sin mun, också råkar utropa sig själv till starkare än andra. Ett förfarande som i längden kan leda till riktigt farliga konsekvenser.

Tiemon Okojevoh, en av Grön Opinions skribenter med bakgrund som miljöpartistisk politiker

%d bloggare gillar detta: